Året är 1996 när jag hamnar på min första yogaklass. Jag bor på nedre Manhattan, där jag pluggar psykologi och hoppas slå igenom som rockstjärna. Jag är 24 år gammal och har redan kronisk smärta i ländryggen. Min kompis Simon säger att han har hört att yoga ska vara bra mot ryggont.
Yogaklassen äger rum i en mörk och murrig lokal ovanpå en hälsokostaffär i West Village. Lånemattorna luktar ingrodd fotsvett och har urgröpningar från åratal av samma övningar. Jag och min kompis är lätt de yngsta deltagarna, resten av gänget ser ut som övervintrade hippies – många tunna grå hästsvansar hos männen och en hel del silkessjalar på kvinnorna. Ingen ser särskilt vältränad ut och folk yogar i nötta joggingbyxor och sunkiga t-shirts.
Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.
Logga inVad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
