Den stora glömskan – myten om bortträngda minnen

När Sture Bergwalls sista resningsansökan var inlämnad formulerade den ansvarige överåklagaren Björn Ericson några slutsatser om vad som hade gått snett. Han skrev bland annat att de »iakttagelser som gjorts under granskningen rör förhållanden långt tillbaka i tiden« och att det var »nödvändigt att försöka sätta på sig den tidens glasögon«. Han fortsatte: »Man måste också sätta sig in i den tidens föreställning angående möjligheten att under olika former av terapi väcka traumatiska minnen till liv. Även om det gjorts gällande att terapin och brottsutredningarna bedrivits var för sig är jag övertygad om att förhållandena dem emellan har stor betydelse för att rätt förstå händelseförloppet.«

Med andra ord må de psykologiska teorierna ha varit hur knasiga som helst – nuförtiden var de trots allt historia. Ericson skrev: »Ärendena i sig är unika och de brister som har kunnat iakttas kan inte betraktas som några systemfel i egentlig mening. I själva verket har jag under mina drygt 30 år som åklagare aldrig stött på något liknande. I dag har jag svårt att föreställa mig att man skulle tillåta att ett mål handlades på det här viset.«